Jag hade en återkommande mardröm som liten. Den formulerade sig inte i ord, utan bestod av en stämning i luften. En hemsk katastrof var på väg. Världen skulle ta slut och det var jag som skulle rädda den. Det gick inte att stoppa katastrofen, men ändå var jag tvungen att göra det. Den både måste ske och måste stoppas. Men allt var så stort, och jag minns att när jag började ta itu med det som skulle göras, var det så litet att det bara syftade till att visa på hopplösheten i hela projektet; som att ösa ur världshaven med en sked.
Drömmen hade vissa egenskaper: den kom en gång per år, ofta när jag hade feber – men bara när täcket skrynklades. Så fort täcket skrynklades började drömmen ta fart, och jag ropade på mamma: ”Släta ut, släta ut!” När hon slätat ut täcket försvann drömmen.
Jag har inte haft den på länge, men efter att ha frågat runt bland folk har jag förstått att den här drömmen är en slags arketyp: Den Ordlösa Katastrofen. Många har haft den, ibland handlar det om saxar som klipper eller ringar som åker på vattnet, men det är alltid samma känsla av att något förskräckligt håller på att hända och att vi måste rycka in, men vet inte hur.
För ett och ett halvt år sedan kom rapporterna om klimatkatastrofen. Alla sa senare att de ”alltid vetat det” och kanske var det så, men inte som nu, inte den fulla insikten av att: om vi inte gör något går det åt helvete med oss. Jag hade just fått barn då, och jag låg sömnlös på nätterna, men inte för att han skrek, utan för att jag tänkte på vad som skulle hända med jorden. Och jag slogs av hur lik känslan var den i min dröm, bara det att jag var vaken och täcket var slätt, och de vuxna lugnade mig inte längre, de vuxna var jag och jag var tvungen att göra något. Jag ringde min kompis Nicole och vi bestämde oss för att starta en klimatgrupp. Första mötet hölls på ett kafé i Stockholm och fem pers kom. Nästa möte hölls i en lokal och tjugo pers kom. På tredje mötet var det trettiofem pers och vi bestämde att organisationen skulle heta
Klimax. Nu finns den i Malmö, Göteborg, Uppsala och Umeå och har hundratals medlemmar. Ibland känns det som om vi öser ur havet med sked, ibland känns det som om det verkligen håller på att hända något.
Jag ser den här frågan på två sätt: som en katastrof, men också som en chans. Den tvingar oss att se vårt system i vitögat. Vad har vi gjort, vart är vi på väg? Vad är det som lett oss hit? Vart leder oss ett system som går ut på att vi ska förvandla jordens resurser till konsumtion? Den tvingar oss att lyfta blicken: från och med nu finns det inget som kan ses isolerat från klimatfrågan, ingen fråga som kan diskuteras som om allt vore lugnt, ingen teori som inte kan förvandlas till systemteori. Vi måste börja se helheten igen. Och då dyker de intressanta frågorna upp. Hur ska vi omorganisera systemet för att kunna leva kvar här på jorden? Hur ska vi ordna elen, transporterna, städerna, husen – men inte bara det yttre, utan hur ska vi skapa en människa som förstår att hon inte är skild från naturen, utan en del av den? Det vill säga: hur vill vi ha livet, sexualiteten, barnen, samvaron med andra människor och djur? Hur vill vi ha det egentligen?
Kajsa Ekis Ekman
Missa inte Kajsas föreläsning på Vaginadagen:Klimatet, feminismens allt 14:10-14:40
